förra året snubblade jag in på indiska i förtvivlat sökande efter julklappar åt mamma. istället fann jag min egen. jordgloben ovan. den är relativt liten och inte särskilt trovärdig i sitt uppenbara utpekande av ställen i världen. den har inte heller sådan färg. den ser liksom gammal ut. slarvig. och skitsnygg.

jag önskade mig en sådan i julklapp. jag blev besatt av en helt värdelös - men otroligt charmig - jordglob.

tyvärr tog dem slut, tydligen tyckte fler av sveriges befolkning att denna värdelösa - men så otroligt charmiga - jordglob var något att ha.

men så! i helgen snubblade jag återigen in på indiska för att leta julklappar. och DÄR! hörnet, vid de nya buddhaprydnaderna, DÄR HITTADE JAG DEN!

två styck kvar och jag roffade åt mig båda för att säkert kunna ta reda på vilken som var i bäst skick.

efter det gick jag med tårar i ögonen bort till min mor.

'här är den. ett år senare. den önskar jag mig i julklapp'

och vips, jess har en julklapp som ligger och väntar på att få öppnas någonstans i huset.

min värdelösa, otroligt charmiga jordglob.

den gör mig glad.

sådär. nu är det gjort. jag har anmält mig som au pair.

sålänge jag själv får välja på ett ungefär var i Usa jag vill befinna mig så kommer det här nog att gå vägen.

det känns jäkligt läskigt. skitkul. men läskigt.

tur att jag är charmig, duktig, smart, social, utåtriktad och TREVLIG.

eller något :(

det är musik att mysa till.

ett allmänt inlägg om allmänna saker i ett allmänt allmänt liv i ren allmänhet för allmänheten.
(utfärdad varning (inte utfärdad ännu, men jag går händelserna lite i förväg eftersom jag är den enda av oss som vet vad som kommer hända. om det händer, så med risk för att något särskilt kommer hända utfärdar jag nu en varning): det kan förekomma gnäll i allmänheten)

jag mår bra. jag lider inte av förföljelsemani, jag har inga tankar på självmord, jag är inte rädd för träd, men jag pratar inte heller med dem. jag hör inga röster i huvudet och sist jag kollade hade jag två ben, ett på vänster sida och ett på höger. de brukar jag använda när jag vill ta mig från plats a till plats b. ibland utökar jag rörelsefältet och tar mig till plats c. vissa gånger med mitt vänsterben och högerben. men vissa gånger med fyra hjul. för tillfället står mina fyra hjul på verkstan för en skönhetsoperation. jag förväntar mig inga stordåd. dock saknar jag mina fyra hjul för att kunna ta mig till fler plaster än b och c. det finns tex plats d som är en oerhört trevlig plats. e är kanske lite annorlunda men likaså trevlig. men som sagt. jag mår bra trots bristen på olika platser och fyra hjul. huvudet är också i behåll, utan röster, vilket visserligen gör det lite ensamt emellanåt. ensamhet är något jag är van vid, men inget jag just nu trivs i.

jag saknar lite fysisk kontakt idag. det räcker alltså inte med att jag lägger armarna om mig själv och sticker tungan i mitt armveck och kör vispen. jag behöver trycka ner tungan i någons hals och vispa mandlarna till månen och tillbaka. inget vidare romantiskt eller mysigt kanske, men jag kan också nöja mig med att våta läpparna och lämna avtryck på någon annans läppar. bara sådär.
men det är bara första steget i fysisk kontakt som jag saknar. kanske är det egentligen inget annat än lite tillfällig skrämmande, rusande, rasande, gemytlig, avskräckande närhet jag behöver.
helst någon som ligger bredvid ikväll som jag bara kan prata hål i huvudet på. jag skulle givetvis täppa till hålet med lite hushållspapper efteråt och skicka blommor i förväg till dennes hem med en ursäkt i neonblinkande skylt som denne kan fästa ovanför sängen, på toaletten eller varför inte ovanför kylskåpet?

jag saknar inte kvicka kommentarer. de fyller mig idag. på gott humör, skulle vissa säga. även om jag saknar fysisk närhet och hål att täppa med hushållspapper (det är rosa blommor på, tror jag, och vem vill inte ha rosa blommor i huvudet?).


även om jag inte är ensam inatt - det är jag aldrig. jag har såklart den orangea lilla lurven charlee som skriker lungorna ur sig om han inte får komma in i mitt rum om kvällarna. där roar han sig med att försöka bita hål i sidorna på liftarens guide till galaxen, eller jaa ner mina rena kläder på golvet, klättra på väggarna, balansera på min nerv och slutligen anfalla min hand/arm/lår. efter detta stökande finner han ro och slänger sig så nära mitt ansikte som möjligt, pussar på mig och somnar.
jag älskar honom.




det blev inte så värst mycket gnäll. kanske för att jag tröttnade på tanken på gnäll genom halva inlägget? vem törs spekulera i vad som försigår innanför mitt pannben? förmodligen lite längre in än precis innanför pannbenet, visserligen. det gäller att rota.
lite hjärnsubstans på fingrarna har ingen dött av. den vars hjärnsubstans lämnat hjärnan är förmodligen död eller döende däremot.
så låt oss hålla oss på säkert avstånd från liknande aktiviter.

nu skall jag gå och konstruera en akvedukt.
vatten under broarna, mina damer och vissa enstaka herrar.


(douglas adams skadar mig. direkt positivt)