jag undrar om jag någonsin kommer ge folk en andra chans igen.

tycker det börjar bli tjatigt med att man alltid skall behöva be om ursäkt för sig själv. då är det väl bättre att man ger fan i att vara vänner. så slipper man säga förlåt, slipper förlåta. tankarna snurrar runt runt hela tiden. särskilt idag. jag har varit själv hela dagen vilket inte alls har varit bra för min hälsa. uppenbarligen. 

tänkt så det knakar över allt. vad jag vill. vem jag är. vem jag vill vara. vem/vilka jag vill vara med. vilka man kan lita på. varför man inte kan lita på andra. varför jag har en så sårig insida. varför jag aldrig läker. jag har försökt allt i snart två år. nu börjar idéerna sina. jag är trött på att vara ledsen. jag är trött på att inte räcka till. jag är trött på att jag inte är den där som andra önskar att jag var. jag är trött på att du inte vill ha mig för den jag är. jag vet ju att det inte finns en bättre tjej i hela världen än jag. 

jag må vara trasig, efterbliven och jävligt svår stundvis, men det försämrar inte mina odds, eftersom de egenskaper jag har som är bra, väger upp allt annat.

ändå envisas jag med att umgås med människor som får mig att tvivla på mig själv. varför? varför envisas jag med att tycka så jävla mycket om människor som aldrig skulle sträcka sig ens halva vägen för mig?

jag är trött på andra chanser, jag är trött på besvikelser, jag är trött på vänner som visar sig vara allt annat än det, jag är trött på mig själv, trött på att jag är så naiv, för att jag blundar för brister som egentligen inte går att se förbi, särskilt inte när de träffar mig rakt i hjärtat och sårar mig rakt av. '

vad är det jag är ute efter egentligen? är det någon bisarr del av mig som vill rädda dessa tappade själar som stampar på mig? är jag tillbaka i självplågeriet? 

jag har ingen aning om var jag är efter sommaren. det finns en möjlighet att jag blir kvar i sverige ett tag till, eller så tar jag min flygstol och åker till usa. eller så drar jag till oslo för att jobba. 

OM jag lämnar sverige så vill jag ha spenderat denna sista tiden i sverige med alla jag tycker om. och ni är en hel del. trots att vi sårar varandra, att ni sårar mig, så kommer vi över det. visar ni er ångerfulla kan vi fortsätta framåt.

känner ni att ni skulle sakna mig ifall jag åkte så finns jag här ett tag till. vi har ett par månader på oss att skapa minnen.

jag är en idiot. för även om ni gör mig illa så vill jag bara krama det onda ur oss.

jag måste bli stark och stå emot.

jag behöver någon som tycker om mig. för den jag är och för det jag är beredd att göra för en annan individ. någon i denna ruttna värld måste uppskatta det.

jag skulle uppskatta denna någon varje dag för det.

jag hoppas ni mår betydligt bättre än mig.

klapp.

du har dina armar om mig och jag lutar mig bak

låter dig fånga resterna 

jag har för längesedan slutat andas

du pressar dina fingrar mellan mina revben

du liksom häver mig upp

tvingar mig tillbaka till verkligheten, du 

håller undan mitt hår och viskar

du luktar så gott när höstregn faller, jag

undrar vafan du snackar om och varför du viskar

hur du ens kan använda ord 

när vi för sålänge sedan förbrukade dem

först tittade jag på den otroligt vackra filmen 'the blind side'. och bölade.

sedan tittade jag på den otroligt fina 'remember me'. och bölade.

nu kanske jag tömt kroppen på lite av gifterna.

kanske jag kan sova ordentligt. godnatt.

mår inte så jävla bra idag av flera olika godtagbara anledningar.

det är min födelsedag. inte så bra.

jag är slutkörd efter en veckas festivalande. inte så bra.

det har blivit ett missförstånd som gör mig ledsen. inte så bra.

jag har lyckats vara korkad IGEN och bli sårad IGEN. inte så bra.

hittade inte mina fina såpbubblor i julians tält inatt. inte så bra.

jag saknar alla fina människor. jag saknar min röst. 

önskar att jag inte hade gråtit ut alla tårar inatt. hade behövt ventilera nu.

och städa. här ser ut som katastroganof.

hejdå.

when the drugs don't work no more you get high on life

that's what they say when you feeling down

that's what they say when you feeling down

det hjälper.

jag känner mig så jävla hemsk som gråter ögonen ur mig för att min katt har dött när det sitter människor och har förlorat sin son och sin bror.

men jag kan inte hjälpa det.

jag saknar maja så jävla mycket.

det har hänt en del grejer. folk har dött. tillochmed blivit mördade.

människor man en gång kände, människor man visste vilka var.

allt det där kunde jag ta, det är inte min smärta att bära. men olyckan igår fick allt att kännas på riktigt RIKTIGT. 

robin, 16 år, drunknade i tredenborg. hans syster tea tar studenten nästa vecka och jag vet fan inte hur de måste ha det där hemma nu. jag känner mig fortfarande chockad.

tom och överfull av känslor. allt på samma gång.

det är overkligt.

jag tänker på familjen. och önskar av varje del i min kropp att olyckan kunde göras ogjord. livet har inte varit rättvist.

om livet någonsin är det.