någon har sagt till mig 'du är det bästa som någonsin hänt mig'.

det pinsamma är att jag minns inte vem som sagt det.

hur kan man glömma bort vem som sagt något så fint?

ännu mer pinsamt vore det om personen som sagt ovanstående läser detta.

då dör jag lite inombords.

förlåt på förhand.

det var jättefint sagt.

tack.

jag har funderat och funderat i flera veckor på bästa humhum att humhum bort.

jag måste vara lite hemlig eftersom jag misstänker att humhum läser denna bloggen.

i vilket fall som helst. inatt när jag som vanligt inte kunde sova kom jag på det.

jag har världens bästa idé. det kanske inte är världens bästa grej.

men den symboliserar så in i helvete mycket. 

jag är kanske världens bästa jess. och även om ni inte förstår ett skvatt av detta inlägget så vill jag bara lägga fram hur bra jag är och hur stolt jag blir över mig själv ibland. grattis till mig och min finurlighet.

jag har börjat spela innebandy. vilket medför enorm träningsvärk i baklåren och rumpan. att gå som ozzy kommer bli en ny trend.

annars knarkar jag mest os och blir full trots att jag lovat mig själv att låta bli.

framförhållning är för idioter.

all turbolens i mitt liv har lett till enorma smärtor i hjärtat.

tydligen har det fått träningsvärk.

hur stört är inte det?

antagligen är jag sämst på att hantera stress och jobbiga situationer under längre tid.

nu kan jag inte längre andas normalt utan att hjärtat 'krampar' och hugger.

visst är det fantastiskt?

jag var där. <3

det har varit väldigt hit och dit och tillbaka igen senaste tiden.

det är alldeles för mycket upp och ner för att jag skall kunna stå still.

jag trippar försiktigt fram på tårna och försöker undvika att trampa på en mina.

det var alla hjärtans dag igår. den spenderade jag genom att flyga ur sängen halvelva och dra på mig kläder. ut genom dörren för att leta rätt på mitt liv - charlee. jag letade överallt i skogen, gick längsmed järnvägen för att se om där fanns kattspår. jag gick kors och tvärs och fram och tillbaka genom alla vägarna i vårt kvarter. jag knackade dörr. jag gick längs vägkanterna och hoppades innerligt att där inte skulle ligga en död katt. jag grät konstant. och ropade mig fördärvad efter kattjäveln. jag förbannade mig själv för att jag blivit så otroligt förälskad i honom. 

jag kunde inte sitta inomhus för varenda millimeter påminde om honom. när det började skymma fick jag panik på allvar. han måste komma hem nu innan det blir mörkt. om han fortfarande lever. jag gick ut en sista gång och lade ännu en timme på att skrika, stanna upp, stå stilla och tyst och lyssna. inget ljud. ingenting. 

att stå i skogen när det är mörkt blev förmycket för mina nerver så jag gick hem. 

jag tror jag hann vara hemma i fem minuter innan mamma ropade 'jess! jag tror jag hör honom!' och jovisst. visst kom charlee upphoppande på baksidan och ville in. 

då bara brast jag. jag gick raka vägen och satte mig i en fåtölj och bara bölade som om det var det viktigaste någonsin. denna lättnad över att han levde och var hemma. jag kunde inte sluta gråta helt hejdlöst. och mamma var så lättad för min skull. hon visste hur upprörd jag var.

så. han kom hem. och den dagen är bara ännu ett tydligt exempel på hur känslig och mjäkig jag är. särskilt när det kommer till djur. charlee är mer eller mindre mitt allt. jag har satt mitt liv till en sex månaders katt. han är med mig i allt jag gör. när jag läser är han där. när jag sover är han där. när jag duschar är han där. när jag städar är han där. när jag tittar på tv är han där. vad jag än har gjort sedan han kom till oss så har han varit med mig. han åker med mig i bilen flera ggr i veckan. hem till pappa. pappa älskar också katten. alla älskar honom. inte nog med att familjen var involverad i gårdagens sökande, vänner hjälpte till och ringde allt som oftast för att höra hur det gick. 

det är onekligen en väldigt speciell katt vi har här hemma. han har gått raka vägen in i hjärtat på alla som träffat honom. 

jag är otroligt tacksam för att pappa körde hit och hjälpte mig att leta. pappa var den sista jag trodde skulle ställa upp på en sådan sak. leta efter en liten katt är inte hans grej. men han avgudar charlee. charlee är lika mycket hans katt som min.

och så vill jag tacka alla vänner som stod ut med mig igår. som tröstade mig trots att det inte gick. ni är riktiga vänner, alltid att räkna med.

det gillar jag med sådana här situationer. man vet vilka som finns där när allt blir skit.

wuh. katten är iaf hemma och jag är överlycklig för det. jag orkar inte ens skämmas för att jag bröt ihop så fullständigt över en katt. de som känner mig vet att det är såhär jag funkar. när det gäller djur så gör jag vad som helst och går hur långt som helst för att det skall bli bra.

i övrigt är mitt liv jävligt körigt. jag mår inte alls bra. 

jag behöver komma härifrån ett par dagar. få tänka på något annat än allt här hemma i mitt liv. 

mängder av problem som jag inte orkar lösa.

och så har vi njurarna. de gör så jävla ont att jag knappt kan gå idag.

och andas normalt är det inte tal om. heja. 

ringa doktorn vågar jag inte heller. jag vet inte ens vart jag skall ringa eftersom jag blivit förflyttad till något nytt ställe som jag inte känner till.

nä. jag sitter/ligger hellre här hemma idag och tittar ihjäl mig på charlee när han flänger runt. 

jag har gråtit tills inget mer fanns kvar. då grät jag lite till.

han är borta.

Hej jessI ! 

spara inte ditt lösenord på min dator igen!

store lillebror!