jag känner inte mycket. inte mer än att ensamhet funkar skitbra just nu. samtidigt som ensam är det sista jag vill vara. samtidigt som jag bara vill låta mossan växa. samtidigt som jag vill ansa den. samtidigt som som som som som som som. 

det är jävla mjäkigt allting. jag är helt jävla utflippad innanför pannbenet och jag skrämmer slag på mig själv femtioåtta ggr om dagen. MEN jag behåller kontroll.

for now.

hoppas det går över. snart. imorgon. nu?

gillar inte riktigt vad bloggplatsen håller på med. det poppar gula eniroreklamer överallt och tar upp all plats. jag vill inte dela med mig av min plats. fan.

tandvärk. norska. kaffe. soppa. mediciner. idol. fredag.

charlee är en alien. helsvarta ögon ftw.

var på bio förra veckan och såg den fantastiskt charmiga filmen 'i rymden finns inga känslor'. jag vill tipsa om den varje dag, för alltid, till alla, hela tiden. så underbart fin är den. handlar om en kille med aspergers som bor hos sin bror och hur människorna runt omkring honom påverkas av hans tillstånd. helt fantastiskt. men så har ju jag en förkärlek till aspergers, kanske därför jag är upp över öronen förälskad i filmen. låter det konstigt? får man kanske inte säga så? vem fan bryr sig, det här är min blogg.

i vilket fall som helst tycker jag att ni skall se den. man mår bra. man känner hur allt hör ihop trots allt.