jag känner inte mycket. inte mer än att ensamhet funkar skitbra just nu. samtidigt som ensam är det sista jag vill vara. samtidigt som jag bara vill låta mossan växa. samtidigt som jag vill ansa den. samtidigt som som som som som som som. 

det är jävla mjäkigt allting. jag är helt jävla utflippad innanför pannbenet och jag skrämmer slag på mig själv femtioåtta ggr om dagen. MEN jag behåller kontroll.

for now.

hoppas det går över. snart. imorgon. nu?