Hej jessI ! 

spara inte ditt lösenord på min dator igen!

store lillebror!

i dina ögon skulle jag kunna drunkna utan besvär, tänkte jag. helt drypande av uttjatad romantik. men jag kunde inte hjälpa det. 

dina fingrar borde jämt vara ihopflätade med mina. och det skrämde mig att jag kände så. för när hade jag någonsin tyckt om att hålla händer? så att folk kunde se? 

vad hade det blivit av mig? 

jag skulle ändra hårfärg för din skull. jag skulle skaffa linser om gråblå inte passade ditt tycke. jag skulle byta stil och ge upp mina intressen för att kunna hänge mig åt dina. jag skulle ge dig hela mig. eller hålla på varenda millimeter, beroende på vad du vill.

din uppenbarelse ger mig alltid ett par sekunders andnöd. tanken på dig ger mig fjärilar i magen. jag försöker varje dag att minnas dig sedan sist. hålla fast i dina plagg, i dina blickar som aldrig är de blickarna jag vill ha, dina ord som svamlar varmt om allt annat än mig. jag försöker hålla fast men bilden av dig fladdrar. doften av dig fastnar inte på mig. du lämnar aldrig avtryck. du lämnar bara spår av fjärilar i min maggrop.

ibland letar jag mig tillbaka till stunderna av fullkomlig ärlighet. där du trodde att du visste vem jag var. och du trodde att du kunde säga de där sakerna utan att jag skulle lägga någon vikt vid något annat än det vi för stunden hade.

visst var jag en dum dåre som lade vikt vid varenda stavelse och inte trodde jag för en sekund att det var annat än fåraktigt svammel. trevligt svammel som jag slutligen klamrade mig fast vid och inbillade min hjärna och mitt hjärta att det var sanningens ord.

varje svek. grävde ett större hål i mitt hjärta. varje rosaskimrig lögn åt upp delar av min hjärna. varje gång jag insåg att allt bara var lögn för att stilla din hunger, varje gång jag blev nekad så dog något inom mig.

jag blev slutligen ett vrak utan ryggrad. stolthet, vad skulle jag med det? värdighet gick i hand med stoltheten bakvägen ut ur mitt liv.

jag krälade på marken i äckligt stoft av mitt brända luftslott. allt jag jobbat mig till under åren, allt som jag kunde stolt säga 'detta är jag!' var tillintetgjort.

människan jag skulle ge allt för tog allt ifrån mig.

någonstans insåg jag att ögon att drunkna i inte var värda denna självuppoffring. jag hade inget kvar förutom ett föraktat litet hopp. 

hade jag någonsin gråtit så mycket? vem grät jag för egentligen? för förlusten av hans flyktiga närhet? för förlusten av mig själv? 

i början gjorde han mig lycklig och han var en bra vän. men sakta övergick han till ett beskt gift som kittlade mot min tungspets. en drog jag aldrig ville vara utan. men inte stod ut ihop med.

jag kravlade mig upp från marken och skakade av mig min självömkan. jag var så jävla mycket bättre än så. och jag förtjänade så mycket mer.

hela världen rungade enigt runtom mig att jag var värd mer. det var han det var fel på. inte mig.

men hur kunde alla andra duga i hans underbara ögon? alla andra förutom jag.

en fråga jag aldrig ställde. liksom tiotusen andra.

jag bara vände en dag och gav upp och sökte reda på resterna av mig själv istället.

fan ta honom tänkte jag. fan ta honom. aldrig mer.

jag lade pussel och snart hade jag konturer igen. inte nog med det. jag blev mer eller mindre lycklig helt på egen hand. tillslut grät jag inte ens om nätterna. att somna med torra kinder var lite som att andas frihet. 

men så kom ödet in i bilden och satte krokben för mig och min personliga framfart och välfärd..

aldrig mer visade sig vara en väldigt kort tid.