när jag blir stor skall jag bli liten igen. så jag kan bygga med lego och gunga högt högt högt och slå i marken med gummistövlar. och så vill jag ha 'bromsar' under strumporna. och så skall jag rita hästar (jävligt dåliga) och jämt längta efter lördag. för då får man godis. och jämt skall jag vara störig och säga att min pappa är starkast i världen och min mamma är den finaste som finns. hoppa i vattenpölar och gå lös i hoppborgar och fånga små små fiskar i norje och äta klubbor som färgar av sig på tungan. det ser jag fram emot.

relativt ofta är jag duktig på att ducka undan vad jag egentligen bör känna. jag kan skärma av allt som är verklighet. hamnar man i jobbigt läge så går det att ljuga så jävla hårt för sig själv. allt kan vara rosaskimmer och väldoftande som hallon trots att allt egentligen är gråbrunt och luktar skräp. 

men det funkar ju bara tillfälligt. så himla typiskt. det kan hända flera gånger på en dag då min egen lögn börjar trasa och jag kan skymta verkligheten bakom. 

då vill jag bara lägga mig ner och ge upp. krypa ner under täcket och låta helvetet braka loss. få det överstökat. trilla ner tills jag står på båda fötterna igen.

ändå kämpar jag. lyckas ständigt stå kvar på stortårna och balansera fram en alternativ verklighet som är lätt att vara i. kanske är det därför jag sover så jävla dåligt.

för vi vet ju alla vad som besöker en ensamma nätter. de där tankarna som är på riktigt. de riktigt ärliga tankarna. och ärlighet, den är alltid brutal. särskilt om det är dig själv du varit oärlig mot. 

många gånger vet jag inte i vilken ände jag skall börja. med mig själv och mina jävla massuppfittade påhittade egenskapade jävla problem? eller med världen som kretsar runt omkring? eller är det kanske jag som kretsar runt den..

det är jävligt mycket nu. som jag inte förstår. som inte går in i någon verklighet jag har. saker som bara borde finnas på film och plötsligt finns i utkanten av ens liv. ständigt irriterat, som ett sår man inte kan låta bli att pilla på, men som man inte vill titta på. det är äckligt och skadat och infekterat. 

jag önskar ibland att jag orkade vara arg istället för att bara gråta. det är så tröttsamt och mascara som rinner är så fult. 

det är många saker den senaste månaden, kanske lite längre tillbaka, som jag skulle vilja göra ogjorda. kanske för att jag blivit sårad. kanske för att någon har påmint mig om att jag är ensam. kanske för att vänner drabbas av en olycka de inte förtjänar. kanske för att ens personliga helvete plötsligt vandrar på jorden.

det här inlägget är så typiskt mig. nu känner ni mig på riktigt.

när jag skriver såhär så ingen förstår så är jag vidöppen och ömtålig. 

varligt nu. 

jag rensar kyckling. rensar redan fin kyckling. 

så kräsen är jag att jag inte står ut med att inte undersökt varenda liten bit i en tveksam kycklingsallad. slutresultatet är alltid detsamma: mer rensad kyckling än i själva salladen. ibland förstår jag att folk kallar mig konstig.

kalla mig tityo.

mammas (jag alltså) gosse är fin i sitt blinda öga <3

vaaaaaaaaar är charlee? vaaaaaaaaaaaaaaar är gossen?

alkis :(

mina barn är finast!

I'm not a peopleperson.. men jag är åtminstone medmänsklig. 

jag föreställer mig att jag har turen att leva i ett land där man faktiskt kan leva om man skulle bli sjuk. om man skulle råka ut för en olycka. att man kan ha sin religion utan att förföljas pga den. jag inbillar mig att sverige är ett land av rätt fina människor. inte alla. men de flesta är rätt okej när det kommer till kritan. jag är inte ett stort fan av sverige egentligen. jag tycker detta landet är tråkigt. vi är så jävla mjuka och försynta och skall jämt ta oss vatten över huvudet för andras skull. för att vara svenskar är vi jävligt lite svenskar rätt ofta.

ja. detta är trots allt ett land jag vill resa ifrån, komma tillbaka till och slutligen bli gammal i. början av mitt liv finns här, slutet av mitt liv borde finnas här. i sverige. bland fina människor. med bra vård. där alla FÖRSÖKER. där ens inkomst inte är avgörande för vem man är i samhället. 

i sverige har vi absolut inte ett system som fullständigt bryter ner en människa. som berövar en rätten att vara människa överhuvudtaget. 

eller har vi det?

efter att ha läst detta står det ÅTERIGEN klart hur fel ute vi är. det blogginlägget får mig att gråta. att skämmas över hela sverige. jag blir livrädd. måtte jag aldrig bli sjuk. snälla gode gud som jag inte tror på, låt mig få friska barn och en vältränad frisk nötkärna till man. låt mina föräldrar somna in på ålderns höst istället för att bli sjuka och tvingas genomgå det pissiga systemet. 

är man minsta medmänsklig så röstar man rött. det är min åsikt utan krusiduller. jag sitter inte här för att försöka imponera på er. jag orkar inte citera allt politiktjafs. jag tänker inte försöka övertala er. jag ber er bara tänka efter. tänk långsiktigt och på konsekvenserna. det finns alltid konsekvenser i ett agerande. frågan är bara vilka? i vilken värld vill DU att dina barn skall växa upp i? 

jag föredrar att leva i ett land med människor som får vara just det. människor.

och då måste rött vinna. 

kom igen nu, sverige. var det land vi borde vara!