jag har funderat och funderat i flera veckor på bästa humhum att humhum bort.

jag måste vara lite hemlig eftersom jag misstänker att humhum läser denna bloggen.

i vilket fall som helst. inatt när jag som vanligt inte kunde sova kom jag på det.

jag har världens bästa idé. det kanske inte är världens bästa grej.

men den symboliserar så in i helvete mycket. 

jag är kanske världens bästa jess. och även om ni inte förstår ett skvatt av detta inlägget så vill jag bara lägga fram hur bra jag är och hur stolt jag blir över mig själv ibland. grattis till mig och min finurlighet.

jag har börjat spela innebandy. vilket medför enorm träningsvärk i baklåren och rumpan. att gå som ozzy kommer bli en ny trend.

annars knarkar jag mest os och blir full trots att jag lovat mig själv att låta bli.

framförhållning är för idioter.

all turbolens i mitt liv har lett till enorma smärtor i hjärtat.

tydligen har det fått träningsvärk.

hur stört är inte det?

antagligen är jag sämst på att hantera stress och jobbiga situationer under längre tid.

nu kan jag inte längre andas normalt utan att hjärtat 'krampar' och hugger.

visst är det fantastiskt?

jag var där. <3

det har varit väldigt hit och dit och tillbaka igen senaste tiden.

det är alldeles för mycket upp och ner för att jag skall kunna stå still.

jag trippar försiktigt fram på tårna och försöker undvika att trampa på en mina.

det var alla hjärtans dag igår. den spenderade jag genom att flyga ur sängen halvelva och dra på mig kläder. ut genom dörren för att leta rätt på mitt liv - charlee. jag letade överallt i skogen, gick längsmed järnvägen för att se om där fanns kattspår. jag gick kors och tvärs och fram och tillbaka genom alla vägarna i vårt kvarter. jag knackade dörr. jag gick längs vägkanterna och hoppades innerligt att där inte skulle ligga en död katt. jag grät konstant. och ropade mig fördärvad efter kattjäveln. jag förbannade mig själv för att jag blivit så otroligt förälskad i honom. 

jag kunde inte sitta inomhus för varenda millimeter påminde om honom. när det började skymma fick jag panik på allvar. han måste komma hem nu innan det blir mörkt. om han fortfarande lever. jag gick ut en sista gång och lade ännu en timme på att skrika, stanna upp, stå stilla och tyst och lyssna. inget ljud. ingenting. 

att stå i skogen när det är mörkt blev förmycket för mina nerver så jag gick hem. 

jag tror jag hann vara hemma i fem minuter innan mamma ropade 'jess! jag tror jag hör honom!' och jovisst. visst kom charlee upphoppande på baksidan och ville in. 

då bara brast jag. jag gick raka vägen och satte mig i en fåtölj och bara bölade som om det var det viktigaste någonsin. denna lättnad över att han levde och var hemma. jag kunde inte sluta gråta helt hejdlöst. och mamma var så lättad för min skull. hon visste hur upprörd jag var.

så. han kom hem. och den dagen är bara ännu ett tydligt exempel på hur känslig och mjäkig jag är. särskilt när det kommer till djur. charlee är mer eller mindre mitt allt. jag har satt mitt liv till en sex månaders katt. han är med mig i allt jag gör. när jag läser är han där. när jag sover är han där. när jag duschar är han där. när jag städar är han där. när jag tittar på tv är han där. vad jag än har gjort sedan han kom till oss så har han varit med mig. han åker med mig i bilen flera ggr i veckan. hem till pappa. pappa älskar också katten. alla älskar honom. inte nog med att familjen var involverad i gårdagens sökande, vänner hjälpte till och ringde allt som oftast för att höra hur det gick. 

det är onekligen en väldigt speciell katt vi har här hemma. han har gått raka vägen in i hjärtat på alla som träffat honom. 

jag är otroligt tacksam för att pappa körde hit och hjälpte mig att leta. pappa var den sista jag trodde skulle ställa upp på en sådan sak. leta efter en liten katt är inte hans grej. men han avgudar charlee. charlee är lika mycket hans katt som min.

och så vill jag tacka alla vänner som stod ut med mig igår. som tröstade mig trots att det inte gick. ni är riktiga vänner, alltid att räkna med.

det gillar jag med sådana här situationer. man vet vilka som finns där när allt blir skit.

wuh. katten är iaf hemma och jag är överlycklig för det. jag orkar inte ens skämmas för att jag bröt ihop så fullständigt över en katt. de som känner mig vet att det är såhär jag funkar. när det gäller djur så gör jag vad som helst och går hur långt som helst för att det skall bli bra.

i övrigt är mitt liv jävligt körigt. jag mår inte alls bra. 

jag behöver komma härifrån ett par dagar. få tänka på något annat än allt här hemma i mitt liv. 

mängder av problem som jag inte orkar lösa.

och så har vi njurarna. de gör så jävla ont att jag knappt kan gå idag.

och andas normalt är det inte tal om. heja. 

ringa doktorn vågar jag inte heller. jag vet inte ens vart jag skall ringa eftersom jag blivit förflyttad till något nytt ställe som jag inte känner till.

nä. jag sitter/ligger hellre här hemma idag och tittar ihjäl mig på charlee när han flänger runt. 

jag har gråtit tills inget mer fanns kvar. då grät jag lite till.

han är borta.

Hej jessI ! 

spara inte ditt lösenord på min dator igen!

store lillebror!

i dina ögon skulle jag kunna drunkna utan besvär, tänkte jag. helt drypande av uttjatad romantik. men jag kunde inte hjälpa det. 

dina fingrar borde jämt vara ihopflätade med mina. och det skrämde mig att jag kände så. för när hade jag någonsin tyckt om att hålla händer? så att folk kunde se? 

vad hade det blivit av mig? 

jag skulle ändra hårfärg för din skull. jag skulle skaffa linser om gråblå inte passade ditt tycke. jag skulle byta stil och ge upp mina intressen för att kunna hänge mig åt dina. jag skulle ge dig hela mig. eller hålla på varenda millimeter, beroende på vad du vill.

din uppenbarelse ger mig alltid ett par sekunders andnöd. tanken på dig ger mig fjärilar i magen. jag försöker varje dag att minnas dig sedan sist. hålla fast i dina plagg, i dina blickar som aldrig är de blickarna jag vill ha, dina ord som svamlar varmt om allt annat än mig. jag försöker hålla fast men bilden av dig fladdrar. doften av dig fastnar inte på mig. du lämnar aldrig avtryck. du lämnar bara spår av fjärilar i min maggrop.

ibland letar jag mig tillbaka till stunderna av fullkomlig ärlighet. där du trodde att du visste vem jag var. och du trodde att du kunde säga de där sakerna utan att jag skulle lägga någon vikt vid något annat än det vi för stunden hade.

visst var jag en dum dåre som lade vikt vid varenda stavelse och inte trodde jag för en sekund att det var annat än fåraktigt svammel. trevligt svammel som jag slutligen klamrade mig fast vid och inbillade min hjärna och mitt hjärta att det var sanningens ord.

varje svek. grävde ett större hål i mitt hjärta. varje rosaskimrig lögn åt upp delar av min hjärna. varje gång jag insåg att allt bara var lögn för att stilla din hunger, varje gång jag blev nekad så dog något inom mig.

jag blev slutligen ett vrak utan ryggrad. stolthet, vad skulle jag med det? värdighet gick i hand med stoltheten bakvägen ut ur mitt liv.

jag krälade på marken i äckligt stoft av mitt brända luftslott. allt jag jobbat mig till under åren, allt som jag kunde stolt säga 'detta är jag!' var tillintetgjort.

människan jag skulle ge allt för tog allt ifrån mig.

någonstans insåg jag att ögon att drunkna i inte var värda denna självuppoffring. jag hade inget kvar förutom ett föraktat litet hopp. 

hade jag någonsin gråtit så mycket? vem grät jag för egentligen? för förlusten av hans flyktiga närhet? för förlusten av mig själv? 

i början gjorde han mig lycklig och han var en bra vän. men sakta övergick han till ett beskt gift som kittlade mot min tungspets. en drog jag aldrig ville vara utan. men inte stod ut ihop med.

jag kravlade mig upp från marken och skakade av mig min självömkan. jag var så jävla mycket bättre än så. och jag förtjänade så mycket mer.

hela världen rungade enigt runtom mig att jag var värd mer. det var han det var fel på. inte mig.

men hur kunde alla andra duga i hans underbara ögon? alla andra förutom jag.

en fråga jag aldrig ställde. liksom tiotusen andra.

jag bara vände en dag och gav upp och sökte reda på resterna av mig själv istället.

fan ta honom tänkte jag. fan ta honom. aldrig mer.

jag lade pussel och snart hade jag konturer igen. inte nog med det. jag blev mer eller mindre lycklig helt på egen hand. tillslut grät jag inte ens om nätterna. att somna med torra kinder var lite som att andas frihet. 

men så kom ödet in i bilden och satte krokben för mig och min personliga framfart och välfärd..

aldrig mer visade sig vara en väldigt kort tid.